Karma's a bitch...

Har disskuterat karma idag.
Är ju inget nytt samtalsämne, ja vet!
Men som med mycket annat, så är det ju en fin tanke, och ett bra sätt att leva sitt liv.
Att alltid göra sitt bästa och hjälpa andra, även om det ibland känns helt onödigt och jobbigt.
Här i England blandar jag nog ihop karma med vett och etikett, att vara trevlig. Vilket egentligen är samma sak. Men som mest känns påtvingat och falskt här i England...
Man tar i hand, tittar folk i ögonen och säger: -Vad trevligt att träffa dig XXX, -tack! -snälla, gärna, självklart!
Håller upp dörrar, tackar busschauffören för att han inte stänger igen dörrarna framför näsan på en och åker vidare... Man svarar inte i telefon: -Hallå, aha, uhh! Engelsmännen tycker att svenskar överlag är jobbiga och otrevliga att ha och göra med! Men de är ju en helt annan femma!

Tillbaka till karma-stegen.
Ju snällare man är mot folk överlag, ju snällare är folk överlag tillbaka.
Där faller hela idéen med karma!
Man måste ge, för att få!
Krasst sett så är man då bara egoistisk när man gör något för någon annan...
Och visst!
Som någon känd hjärnskrynklare sa: -Alla handlingar är egoistiska, punkt!

Men hur vet man då hur man ligger till på stegen? Minus, plus? Är en god handling värd 1p, och en dålig 3p?
Om man råkar snäsa åt någon på morgonen, är den dagen då förstörd karma-mässigt?
Eller kan man jobba sig upp på plus igen?

Har experimenterat med detta otaliga ggr...
Men ändå missat bussar, glömt sedlar i bankomaten och glömt paraplyet de dagar som de helt plötsligt börjat regna!

Poängen jag vill komma fram till är nog att karma inte existerar.
Att ens liv styrs av ens egna handlingar, och av slumpen.

Har man en dålig dag kan man lika gärna gömma sig under täcket resten av dagen och försöka igen nästa dag... Humöret är ju ändå kasst, och vad än folk gör så blir man ju ändå bara surare... Kanske bara är så för mig?
För att jag är otroligt långsint och tjurskallig, vad vet jag!?